Minus femton grader och snödjup på fyrtio centermeter pulsade jag och mina tankar omkring nere i Skurugata. Bra sett att rensa tankar och njuta av stunden. Mer sådant skal ske iår, för jag mådde så bra av det. Andas frisk luft, känna av hur kylan biter i kinderna medans man går i djupsnö.
Efter ansträngningen kom njutningen, att starta en brasa, helt ensam på toppen. Med endast vinden som susar förbi. Att solen tittade fram vid merfallet av stunden gjort allt mer magiskt. Snön som gnistrar och ser ut som diamanter i denna orörda natur.
Här får jag perspektiv på livet, här kan jag andas, här är mina minnen som starkast, hit vill jag alltid tillbaka.
